1986 tre dagar innan trettondagsafton var jag med om en skidolycka. Jag var nästan 7 år gammal. Vi hade haft "turen" att få låna ett par slalomskidor så att jag skulle kunna lära mig åka det som mina syskon redan kunde. Nerför backen svischade vi och så pang trillar jag och skidorna löste aldrig ut. Jag kan fortfarande känna den smärtan som sökte mig. Ingen trodde på mig när jag sa att det gjorde ont och jag minns så väl att det skulle fortsätta åkas. Vill minnas att jag satt vi den uppgjorda elden vid Mariegropsbacken och grät medan de andra hade skoj. Jag gick i tre dagar på mitt onda ben med uppmaningen att sätta ner foten och stödja på benet. Den smärtan måste gjort att det svartnade för ögonen. Efter tre dagar gav mina föräldrar med sig och åkte in med mig till lasarettet. (Mamma var med mig) Efter röntgen visade det sig att mitt ben var helt av. Benpiporna gick omlott när jag gick på det, inte undra på all smärta. Ingen hade trott på mig.Efter gipsning (som förövrigt satt på i 8 veckor) åkte vi  taxi hem mamma och jag. Det var snöstorm och vi skulle ha gäster på kvällen, taxichauffören höll sig knappt på vägen och jag minns att mamma var livrädd. Tror vi hann hem i samma stund som våra gäster kom. Minns att jag kände mig så fruktansvärt sviken av den "vuxnavärlden", ingen trodde på mig. Fick i alla fall höra att jag var en duktig flicka som hade hög smärttröskel. Vadå duktig?  Ingen trodde på mig! Fick ett utbetalningskort från kommunen för sveda och värk den var på 305 kronor det minns jag så väl. Tyvärr minns jag inte om det var något jag fick spendera själv.

Idag är jag snart fyllda 34 år men känner mig fortfarande sviken av "vuxenvärlden". Jag har blivit sviken och det på det värsta tänkbara sätt. Sviken och lurad på min livsdröm som min älskade make uttryckte det. När jag var 7 och gipsad visste jag att jag skulle läka och bli hel igen det hade ju doktorn lovat. Nu när jag är 34 ger de mig piller för att göra mig lycklig men ingen kan garantera att jag blir hel.
Jag har aldrig haft krav på att livet ska vara lyckligt jämt men jag vägrar att bli ljugen rakt upp i ansiktet. Ska jag behöva lida och inte bli trodd på när jag berättar vår sanning? Jag vet i alla fall vad som är sant och vet ni vad det tror jag att han också gör. Det måste ju kännas i hjärtat och i samvetet. Det måste vara otäckt att leva i en  livslögn. Jag undrar hur jag ska kunna bli trodd av "vuxenvärlden" igen?