Så har den andra Alla helgons helgen utan mamma passerat. Tid för eftertanke och reflektion. Det blev en väldigt fin stund vid graven. Många fina ljus och en massa tårar. Det är ju lite galet men jag har fortfarande inte fattat att hon aldrig någonsin mer kommer tillbaka. Aldrig liksom. Vi kommer aldrig mer äta söndagsmiddag hos mamma och pappa, aldrig bli smekt på kinden av hennes varma händer, aldrig få förmaningar, aldrig mer får mina barn krypa upp i knät hos sin mormor för att lyssna på sagan om Musen och Jordgubben (för 511 gången). Det är bittert så jävla bittert. Men så är verkligheten och det värsta är att jag kan inte ändra på den.
Häromdagen fick vi oväntat besök av vänner som bott i Nybro men flyttat ner till Skåne. Det blev en kväll med en massa snack och uppdatering av varandras liv. När vi skildes åt så fick jag ett "brev" med en massa fina saker hon skrivit om mig, att jag mot alla odds är sån glädjespridare. Det fick mig att tänka tillbaka på all "skit" vi verkligen varit med om, all oro, all sorg, allt hat..men trots allt så står vi faktiskt med stolthet upp. Vi är en familj som fått anpassa sig efter verkligheten och som vi gjort det. ALLA vi fyra får någon gång en svacka men med pepp från resten av familjen så pallar man med det. Så ni som roar er med att snacka skit och tycker att vi överreagerar. Som tycker att tiden läker alla sår ni kan banne mej dra åt helvete!
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar