Plåsterbilen

Jag har väl berättat förut att varje gång mina barn är sjuka så blir det ett stort sår i mitt hjärta, det känns som om man ska dö en smula.
I tisdags inträffade det som är varje förälders skräck. Sessan föll ihop vid matbordet, först trodde vi att hon skojade med oss men blev snabbt varse att det absolut inte var något skoj. Hon blev okontaktbar och blev plötsligt medvetslös. Hennes kropp blev blå och allt blev till ett enda stort kaos. Många långa minuter innan ambulansen kom. För mig kändes det som en evighet. Jag skrek och grät samtidigt som jag pratade med SOS. Vi fick tydliga instruktioner från SOS vad vi skulle göra medan vi väntade in ambulansen. Hur lätt är det att hålla sig lugn och utföra detta samtidigt som man är så rädd att man håller på att dö?!
När ambulans personalen kom var det i ilfart in till sjukhuset, jag höll min lilla vackra sessa så hårt jag kunde, flera gånger kändes det som om hon var på väg bort ifrån mig. Hon var medvetslös i omkring 20 minuter. Vi stannade halvvägs där en annan ambulans mötte upp med narkosläkare. Fy fan det kändes som om vi var med i en fruktansvärd film. När första skriken kom släppte min döds ångest, jag visste att hon i alla fall var med på banan igen. Väl inne på akuten slängde sig 10 personer och jobbade för högryck för att få henne okey. Jag låg hela tiden på båren med sessan i min famn och plötsligt släppte min chock, jag grät och grät och grät.
Underbar personal som verkligen gjorde allt för både mig och min lilla tjej.
När läget var stabilt och de konstaterade att det var en kraftig reaktion på kramp som kom utan förvarning, rullades vi upp på barnavdelningen. Sessan var sig själv igen fast vääääldigt trött. T mötte upp oss och vi fick krama och pussa både varandra och vår lilla tjej.
Hon var uppkopplad mot olika apparater hela natten för att kolla så att allt stod rätt till, vilket det gjorde. Att vi inte sov en blund gjorde ingenting bara vi såg att allt skulle bli bra.
Dagen efter fick vi träffa speciallister och folk som ville prata och gå igenom allt som hänt. Så skönt att det finns så underbara människor♥.
Vi blev hemskickade med en tjej som var hur pigg som helst och bussugen igen.
Nu har det gått ett par dagar och allt börjar bli normalt. Läkarna sa att vi måste vara precis som vanligt och livet fortgår. Det behöver aldrig mer hända, men nu ska hon få epelepsi medicin ständigt och jämt, det känns inget vidare men den här upplevelsen vill vi aldrig vara med om igen.

Måste tillägga att allt är normalt hon fick inga skador och allt är bra nu.
Vår prins som var med om hela händelsen har varit en riktig hjälte, det blev väldigt traumatiskt även för honom men vi har pratat mycket om det så det känns okey.
Tack mamma och pappa för att ni gjorde en så snabb utryckning. Älskar er!♥

Vi vill oxå rikta ett stort tack till proffsig personal på SOS, ambulansen, akuten och barnavdelningen. Ni är fantastiska!

Var rädda om varandra/M ♥