Ibland känns länns livet så där lite små orättvist med all den "otur" om man nu kan kalla barnens alla sjukdomar och skador för det. Ja, jag vet nu säger ni säkert att det finns de som har det värre och JA jag vet det men man är sig själv närmast, är det inte så?
Kan väl säga att det är inte alltid så smärtfritt och många gånger har jag klump i magen över att jag inte kan vara med och påverka eller ta över smärtan/sjukdomarna som mina barn har. Ibland bryter man ihop sen biter man ihop och tillsist tar man sig samman.
Det är så enkelt när folk säger till oss klart att ni måste åka dit och besöka ditten och datten med barnen. För oss kräver det en hel del planering och en jäkla massa mediciner som ska med. Känner mig trygg på hemmaplan med sjukhus och stöd nära. Kan kännas jäkligt jobbigt att inte ha kontrollen om något skulle hända och om vi kom till läkare man inte känner till. Nu ber jag inte er att tycka synd om oss för det är det inte men just idag är det lite segt och jag ber för mina barns skull att det ska sluta strula med alllllt.
Vi vaknade sent idag och upptäckte att sessan hade en arm som var svullen som en ballong, röd och varig, 7 bett på ryggen och väldigt irriterat. Jaha, ner till läkaren som konstaterade att största "bettet" var 6 cm brett, nu låter kanske inte det så mycket men tänk på att det är en liten späd barnarm. Det har blivit infekterat på en natt...fråga mig inte hur. Pencillin är det i 10 dagar framåt...
Jaja, nu tar vi oss samman och åker till T på jobbet.
Tänk positivt ♥ /M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar